(blogginlägg)
Idag hade jag ynnesten att prova inte mindre än 26 öl på ett bräde. Eller tre bräden ska det vara – provningen var indelad i tre flighter – lagerbästsäljare, veteölsbästsäljare och kommande nyheter. Och det är bara att konstatera; att på samma provning få testa öl i samma stil gör att sinnena och smaklökarna skärps. Ordentligt till och med – man lär sig massor.
Vi börjar med att slå in en öppen dörr; de bästa säljande lagerölen i Sverige är inte bra. Det är bara så. Inte någon överraskning kanske men smak- och doftmässigt så är det en tämligen bedrövlig skara öl som säljer på en sak; priset. Det handlar om öl som Kung, Sofiero, Femkommatvå, Pripps Blå och så vidare, generellt sätt är de ovanligt söta, i några fall direkt ofräscha i smaken och med en näst intill obefintlig smak.
Jo, de funkar att dricka som rena törstsläckare, direkt från kylen och ned i glaset men förutom det så är det alkohol per krona som gäller – väldigt ointressant i min värld. Det är synd att det är dessa öl som säljer mest, det råder ju inte produktbrist på den svenska ölmarknaden direkt.
På veteölsuppställningen blev det genast mer intressant. Jag är en verklig tillskyndare av veteölets kvaliteter både som matdryck och som mingeldryck och att få testa de 10 bäst säljande ölen blev en spännande kraftmätning. Och här tycker jag personligen att försäljningslistan ligger nära min egen smak. Weihenstephaner Weissbier är en fantastisk volymöl som med fruktighet, örtighet och citrusskärpa ger en upplevelse utöver det vanliga. Förra året såldes det 157 ooo liter av denna öl – väl spenderade pengar om du frågar mig.
Den andra ölen som fick näst högsta betyget i min egen lilla liga, och som säljer 5:e bäst i Sverige, är Franziskaner Hefe-Weissbier. Den imponerar med sin syrliga, lite sötare, smakrika smak och funkar lysande till både fläsk och kyckling. Även den tysk och de här två är klockrena val om man är ute efter veteölets syrliga, kvillrande, friska öltoner – som gjorda för sommarens värme.
Besvikelser då? Ja, både Hoegaarden Wit och amerikanska Haystack Wheat var väldigt svaga. Hoegaarden kändes ovanligt blek i sällskapet men kanske inte var tillräckligt kyld och Haystacken kändes rejält ofräsch med syntetiska och nästan lite rökta toner i doft och smak. Även om den amerikanska veteölsstilen inte är den samma som den tyska så har jag tidigare druckit och njutit av Haystack – idag var det tvärstopp.
De tyska veteölen finns i flera varianter än den vanligaste; både i kristall och i mörk. Kristallvarianten är den filtrerade – eller egentligen är det tydligen tvärtom lärde jag mig idag – all exportveteöl görs i filtrerad variant där man sedan tillför jästen efteråt – detta för att inte få ytterligare jäsning i flaskan som kan förstöra ölen. Och att dricka en kristallvariant när man kan välja en ofiltrerad är för mig inte så smart. Du tappar väldigt mycket av den karaktäristiska veteölssmaken och kan lika gärna ta en annan öl. De mörka varianterna däremot; lysande!
Både Erdinger och Franziskaner var i sina mörka varianter riktigt bra matöl; en svag sötma kombinerad med mycket karaktär. Erdinger med lite mer rostad beska, Franziskaner med lite tydligare honungstoner. Inget dumt val.
Nyheterna då? Egentligen var jag bara imponerad av Oceans Eko Pale Ale – en snyggt balanserad öl som kommer att vara riktigt njutbar i sommar. Nils Oscars Sorachi Blond (kommer första juni) var stor och lång i smaken men nästan lite parfymerad – överdriven – och inte samma klockrena öl som förra årets Saison. Njutbar ja, men mer som kuriosa än som favoritöl i min bok. Mikkellers 1000 EBU – ja, den är besk och besk och besk. Men också lite vinös och ruggigt ensidig i smaken. Ja, jag förstår att det är mer ett statement än en öl men inte så rolig att dricka. Hellre väljer jag då Wicked Wines Mohawk Extra India Pale Ale som har en rejäl beska men som dessutom plockar smakpoäng med fruktighet och kolatoner och maltighet mitt i beskan.
Slutligen; Oppigårds Inwit (kommer första juni) skulle ha kunnat vara min perfekta sommaröl; veteöl med experimentstatus och koriander och apelsinskal. Nu blir det nog inte så – det provet jag drack var inte någon höjdare. Konstig, däven doft och en smak som spretade åt alla håll med en högst osamlad smakbild. Jag hoppas att flaskan var defekt; i annat fall är det nog första gången som Oppigårds gör något som jag inte gillar.
